I går (lördag) var vi till K-holm för att titta lite på stan och handla mat. Tidigare i veckan hade vi pratat omm att besöka mina föräldrar också men eftersom det sent på fredagen blev bestämt att vi skulle få mat -och nattgäster bestämde vi oss för att hoppa över besöket hos föräldrarna.

Men precis när vi är på väg in på "glasbanken" stöter vi ihop med mamma. Hon berättar att dom har en BiB som har stått väl länge och tycker att vi kan förbarma oss över den. Vi är inte sena att tacka nej. Vore ju synd om sådana goda droppar skulle förfaras.

När jag sprungit upp för trapporna (ja, jag tog faktiskt trapporna istället för hissen fast det är 4:de våningen) så måste jag ju naturligtvis prata lite. Pappa är inte alls bra. Han har varit sämre i veckan efter att dom var här och uppvaktade mig och han var ju dålig redan då. Jag sätter mig på sängkanten och pratar lite med honom samtidigt som jag försöker stoppa det blod som inte vill sluta rinna efter att han skurit sig vid rakningen. Det är svårt att få stopp på när man äter blodförtunnande. Han har blivit så gammal helt plötsligt. Och nu har han tappat aptiten också och jag tycker också att han tappat livslusten. Pappa som alltid varit positiv även fast det varit mycket jobbigt för honom, särskilt dom sista 5 åren sen han fick hjärtsvikt.

Innan jag ska gå klappar jag honom på kinden, böjer mig fram och säger lågt  "Jag älskar dig". Sen ger jag honom en lätt puss på kinden.

Efteråt slår det mig att jag inte vet att jag sagt just det "Jag älskar dig" till mina föräldrar. Inte i vuxen ålder i alla fall. Och jag undrar varför? För visst älskar jag dom men är nog väldigt dålig på att berätta det. Kanske visar jag det inte så bra heller. Särskilt inte mot mamma som jag haft mina duster med. Det slog mig att jag måste bli bättre på att säga det. Ska skriva ett brev eller kort där dom får höra det båda två. Berätta hur mycket dom betyder för mig.Tänk om dom skulle försvinna ur livet och jag inte hunnit säga det till dom.

MAMMA - PAPPA!  JAG ÄLSKAR ER!