Carina

Det pratas så mycket om att vi som har barn födda på 90-talet har varit riktiga curlingföräldrar. Och kanske stämmer det för min del. Jag har alltid velat finnas där för att stötta och ibland kanske det har blivit för mycket. Men jag tycker att jag även har försökt pusha på.

Och vi måste komma ihåg att alla barn har olika behov. En del är mer självständiga medans andra behöver mer stöd. Jag tror inte att självständighet är något du kan tvingas till. En del klarar att ta det, visst finns det maskrosbarn men det är också många som går under om de inte känner att det får stöd.

Jag tycker att jag är den som känner min dotter bäst och tror att jag också kan känna av hennes behov bäst. Jag vet att en del tycker att jag hönsar för mycket men jag brukar försöka gå på min egen magkänsla.
Och jag har också fått det bekräftat från Bella att hon verkligen gillar mig och att hon känner att jag finns där för henne när hon behöver mig.

Fast jag vet att allt vill man inte dela med mamma och ibland blir min omsorg för mycket även för henne. Det är då jag känner mig så överflödig och tom. Samtidigt känner jag igen mig så mycket i min egen mamma. Hon vill alltid så väl och ofta (i vuxen ålder) så blev det alldeles för mycket. Det kändes som hon inte trodde på mig riktigt. Som om jag fortfarande inte kunde ta ansvar för mig själv. Nu förstår jag hur hon kände sig när jag sa ifrån. Det är skrämmande att man upprepar samma beteende som sina föräldrar, även det som man inte riktigt tyckte om.



Bella jag älskar dig och ska försöka finnas här så där lagom mycket för dig!