Ungefär häften av alla äktenskap/samboförhållande slutar med skilsmässa.

Det är inte alls konstigt tycker jag.

Då är det konstigare  och man kan förundras över  att den andra hälften fortsätter  att leva  i  sin relation.  

 Man kan skylla  skilsmässan på förhållandet eller motparten -  men  man kan behöva syna sig själv i sömmarna. 

 Annars är risken stor att man tar med sig samma problem in i ett nytt förhållande och det slutar med en krasch.

Äktenskapet är ett samspel. Det måste finnas utrymme att utvecklas tillsammans.

Övergången mellan förälskelse och kärlek är ofta kritisk.

För att leva i en relation med kärlek krävs en inre mognad.

Man måste ha  förmåga att föra en dialog, att jämka, att lyssna och att vilja varann det bästa.

 Nyfikenheten på varann måste finnas och acceptansen att båda utvecklas och att det alltid finns nytt att upptäcka.

Den typiska  faran är omvärlden – att någon av parterna bli förälskade i en annan.

Och en nyförälskelse kräver ingenting. Faktiskt. Den lever av sig själv. Utan mognad eller vuxenhet.

Men när den landar i vardagen och kärleken ska ta vid – det är då vår mognad sätts på prov.

DET SVÅRA ÄR INTE ATT HITTA NÅGON ATT ÄLSKA UTAN ATT ÄLSKA DEN MAN HAR.