Carina

Varning för långt inlägg. Läs bara om du känner att du verkligen orkar.

Den sista tiden har varit rätt jobbig men jag har inte velat nämna så mycket om det här i bloggen. Dels för att jag helst inte vill skriva om jobbiga saker, även om jag gör det ibland, och dels för att jag inte velat berätta om det men känner att det kan vara dax nu.

I mitten på april så tog Bella och Saras förhållande slut.
(Har ju nämnt att hennes möbler kom tillbaka hem).
Sedan dess har hon bott på internatet i skolan. 
Vi har inte träffats särskilt ofta men jag förstod ganska snart att hon mådde riktigt dåligt och föll in i det beteendet som hon hade för knappa 3 år sen. D v s hon slutade äta.

När hon var hemma helgen efter så åt hon knappast något och jag bönde o bad och sa att jag inte tänkte se på en gång till. Sen gick det några veckor utan att vi träffades. Förstod att det inte var bra men kände att det inte var så mycket jag kunde göra när hon var på skolan.
Pratade med hennes lärare och berättade om min oro.

Sen kom hon hem till Kristi Flygare. Uppskattade att hon var 6-8 kilo mindre än gången innan vi träffades.
Hon stannade bara över natten för att nästa dag fara iväg till Växjö. Kom hem igen på söndagskvällen nån timme innan det var dax att skjutsa henne till samåkningen tillbaka till skolan. Då var hon inte särskilt pratglad.

Jag pratade med hennes bästa kompis på skolan/internatet och hon försökte att få henne kontakta kuratorn på skolan men Bella ville inte.
Hennes lärare ringde och var orolig, hon ordnade en akuttid till en psykiatriker men Bella ville inte.

Sen förra lördagen åkte dom iväg till Polen, hela klassen. En resa som skulle ha skett i april men blev framflyttad p g a askmolnet. Bella var glad att komma iväg.

På tisdagskvällen ringer läraren och berättar att ambulansen är och hämtar Bella eftersom hon fått en psykisk kolaps och hyperventilerar och har kramper. Inga lustiga känslor i modershjärtat då. Hon kvicknar dock till och på natten är hon tillbaka på hotellet med sina kompisar. Man har konstaterat kaliumbrist. 
Stackar kompisar, de måste blivit skräckslagna.

På torsdagen möter jag Bella på Skavsta och hon följer med hem.
Hemma säger hon att hon ska bekämpa spökena och äta. Hon vill även ha hjälp från sjukvården. Hon äter en (mycket liten) portion mat och vi går ut i fårhagen.
Efter det så ringer jag mobila teamet eftersom hon inte klarar att göra det själv. Vi får åka in till akuten och prata med en sköterska. Hon ser att Bella verkligen behöver hjälp och ger henne en läkartid morgonen därpå.

Nästa dag är vi tillbaka. Man ser verkligen allvarligt på hennes situation och vill lägga in henne. Doktorn vill ha hennes medgivande men hon kan inte ge det. Då säger han att antingen låter hon mamma (alltså jag) skjutsa henne eller så skriver han ett vårdintyg (heter det så?) och då blir hon skjutad av polis. Inte så mycke ttill val.
Det slutar med att jag skjutsar henne. Ingen rolig resa. Och inget roligt ställe. Hun kan människor komma att må bättre på ett så deprimerande ställe.

Efter att hon installerat sig åker jag hem för att äta lite (hoppsan somnade en stund i solen), packa lite kläder o saker till henne för att sen åka tillbaka med det. Nu stannar jag ett tag och vi går till matsalen och hon äter lite. Sen spelar vi nåt sällskpsspel och lite kort. Hon duschar medan jag är kvar och sen måste jag lämna henne.

Idag ringer hon mig och är helt förtvivlad, hon vill absolut inte vara på det där hemska stället. Jag förstår hennne men inser samtidigt att hon måste bli där åtminstone några dagar. Känns som jag satt mitt eget barn i fängelse.

På eftermiddan åker jag, Erika o Johan dit. Hon blir så glad när vi kommer och får klappa på Erikas mage och känna hur babyn sparkar. Erika flätar hennes hår och hon får gå med oss ut och vi sitter i solen en stund. Erika sätter små Bellis i hennes fläta.

Erika o Johan åker och Bella äter smörgåstårta som jag haft med. Nästan hela biten. Sen kommer Stefan och vi går ut en stund igen. Sen sitter vi på hennes rum och pratar. Stefan har fått med en bladlus in som säger att han heter Veine. Han skojar med den och får oss alla att skratta och allt känns lite normalt en stund. 
Sen måste vi åka hem. Tungt att lämna Bella men hon verkar lite gladare just då.

Nu känns det som ett huller om buller i hela mig. 
Bella ångrar att hon sökte hjälp och berättade om sina spöken och om hur hon känner sig. Hade hon inget sagt så hade inte hamnat där hon är nu. Inte just nu i a f. Men kanske hade det blivit något mycket värre framöver.
Jag är glad att hon gjorde det i alla fall.

Och jag är glad över att vården agerade så snabbt. Jag hade förväntat mig att de skulle skulle kontakta typ psyk eller ätstörningsenheten och så skulle hon få vänta en eller ett par veckor innan hon fick komma dit och sen kanske ytterligare några veckor. Och jag är inte säker på att hon skulle klarat det.

Samtidigt känner jag mig skyldig på nåt sätt som, mot hennes vilja, tycker att hon måste vistas på det där hemska stället.