Carina

Mitt i allt stök som blev den här helgen
(vi har också flyttat hem Bellas saker från internatet)
så har vi hunnit med ett dop.
Det var Stefans brorsdotter SANDRA som döptes.
Fint var det och massa god mat blev vi bjudna på.

TACK ANDERS o GINA!

Idag kom Bella hem igen!
Vi är sååå glada allihopa!
Visserligen betyder det inte att hon bara blivit frisk helt plötsligt
men hon slipper vara i den trista miljön på sjukhuset.
Och hon har börjat äta igen. Springer här och är sugen på både det ena och det andra.

Vet inte riktigt vad de gjorde med henne där på sjukhuset.
Kanske var det den starka viljan att komma därifrån som fick henne att börja äta
och i kombination med sömn och mediciner så gav det resultat.

Varning för långt inlägg. Läs bara om du känner att du verkligen orkar.

Den sista tiden har varit rätt jobbig men jag har inte velat nämna så mycket om det här i bloggen. Dels för att jag helst inte vill skriva om jobbiga saker, även om jag gör det ibland, och dels för att jag inte velat berätta om det men känner att det kan vara dax nu.

I mitten på april så tog Bella och Saras förhållande slut.
(Har ju nämnt att hennes möbler kom tillbaka hem).
Sedan dess har hon bott på internatet i skolan. 
Vi har inte träffats särskilt ofta men jag förstod ganska snart att hon mådde riktigt dåligt och föll in i det beteendet som hon hade för knappa 3 år sen. D v s hon slutade äta.

När hon var hemma helgen efter så åt hon knappast något och jag bönde o bad och sa att jag inte tänkte se på en gång till. Sen gick det några veckor utan att vi träffades. Förstod att det inte var bra men kände att det inte var så mycket jag kunde göra när hon var på skolan.
Pratade med hennes lärare och berättade om min oro.

Sen kom hon hem till Kristi Flygare. Uppskattade att hon var 6-8 kilo mindre än gången innan vi träffades.
Hon stannade bara över natten för att nästa dag fara iväg till Växjö. Kom hem igen på söndagskvällen nån timme innan det var dax att skjutsa henne till samåkningen tillbaka till skolan. Då var hon inte särskilt pratglad.

Jag pratade med hennes bästa kompis på skolan/internatet och hon försökte att få henne kontakta kuratorn på skolan men Bella ville inte.
Hennes lärare ringde och var orolig, hon ordnade en akuttid till en psykiatriker men Bella ville inte.

Sen förra lördagen åkte dom iväg till Polen, hela klassen. En resa som skulle ha skett i april men blev framflyttad p g a askmolnet. Bella var glad att komma iväg.

På tisdagskvällen ringer läraren och berättar att ambulansen är och hämtar Bella eftersom hon fått en psykisk kolaps och hyperventilerar och har kramper. Inga lustiga känslor i modershjärtat då. Hon kvicknar dock till och på natten är hon tillbaka på hotellet med sina kompisar. Man har konstaterat kaliumbrist. 
Stackar kompisar, de måste blivit skräckslagna.

På torsdagen möter jag Bella på Skavsta och hon följer med hem.
Hemma säger hon att hon ska bekämpa spökena och äta. Hon vill även ha hjälp från sjukvården. Hon äter en (mycket liten) portion mat och vi går ut i fårhagen.
Efter det så ringer jag mobila teamet eftersom hon inte klarar att göra det själv. Vi får åka in till akuten och prata med en sköterska. Hon ser att Bella verkligen behöver hjälp och ger henne en läkartid morgonen därpå.

Nästa dag är vi tillbaka. Man ser verkligen allvarligt på hennes situation och vill lägga in henne. Doktorn vill ha hennes medgivande men hon kan inte ge det. Då säger han att antingen låter hon mamma (alltså jag) skjutsa henne eller så skriver han ett vårdintyg (heter det så?) och då blir hon skjutad av polis. Inte så mycke ttill val.
Det slutar med att jag skjutsar henne. Ingen rolig resa. Och inget roligt ställe. Hun kan människor komma att må bättre på ett så deprimerande ställe.

Efter att hon installerat sig åker jag hem för att äta lite (hoppsan somnade en stund i solen), packa lite kläder o saker till henne för att sen åka tillbaka med det. Nu stannar jag ett tag och vi går till matsalen och hon äter lite. Sen spelar vi nåt sällskpsspel och lite kort. Hon duschar medan jag är kvar och sen måste jag lämna henne.

Idag ringer hon mig och är helt förtvivlad, hon vill absolut inte vara på det där hemska stället. Jag förstår hennne men inser samtidigt att hon måste bli där åtminstone några dagar. Känns som jag satt mitt eget barn i fängelse.

På eftermiddan åker jag, Erika o Johan dit. Hon blir så glad när vi kommer och får klappa på Erikas mage och känna hur babyn sparkar. Erika flätar hennes hår och hon får gå med oss ut och vi sitter i solen en stund. Erika sätter små Bellis i hennes fläta.

Erika o Johan åker och Bella äter smörgåstårta som jag haft med. Nästan hela biten. Sen kommer Stefan och vi går ut en stund igen. Sen sitter vi på hennes rum och pratar. Stefan har fått med en bladlus in som säger att han heter Veine. Han skojar med den och får oss alla att skratta och allt känns lite normalt en stund. 
Sen måste vi åka hem. Tungt att lämna Bella men hon verkar lite gladare just då.

Nu känns det som ett huller om buller i hela mig. 
Bella ångrar att hon sökte hjälp och berättade om sina spöken och om hur hon känner sig. Hade hon inget sagt så hade inte hamnat där hon är nu. Inte just nu i a f. Men kanske hade det blivit något mycket värre framöver.
Jag är glad att hon gjorde det i alla fall.

Och jag är glad över att vården agerade så snabbt. Jag hade förväntat mig att de skulle skulle kontakta typ psyk eller ätstörningsenheten och så skulle hon få vänta en eller ett par veckor innan hon fick komma dit och sen kanske ytterligare några veckor. Och jag är inte säker på att hon skulle klarat det.

Samtidigt känner jag mig skyldig på nåt sätt som, mot hennes vilja, tycker att hon måste vistas på det där hemska stället.


  

Hujedamej vad det regnade igår.
Det började redan på natten innan och jag vet inte hur länge det höll på
men i morse när jag kollade regnmätaren så var det 37 mm i den.

Det var ruggigt inne när jag kom hem så jag tände i pannan men det fanns inte så mycket ved inne
 och jag ville absolut inte gå ut i ovädret så jag ledade upp de vedpinnar som fanns inne.

Vi har ett äppleträd som har sett svagt ut och vi har pratat om att ta ner det
men tyckte att et kunde få blomma först.
Och det gör det just nu. I söndags blåste det kraftiga vindar men trädet höll.
Men igår när jag kom hem hade det gett upp. Kanske blev det alldeles för tungt när alla blommor blev regnfyllda.

Gjorde ett återintåg i gymmet i måndags.
Hade inte varit där sen början av mars.
Det är konstigt det där med att träna. När det går en en tid så blir man lite rädd för att börja igen.
Jag trodde att jag inte skulle orka nånting.
Gick ner ett snäpp i belastning på alla maskiner utom rygg o mage (tyvärr).
Det kändes jättebra men blev lite för mycket för ryggen så nu har jag ont. Men vet ju att det bara är lite överbelastning som kommer att ge med sig om några dagar.
I morgon har jag tänkt att jag ska gå dit igen. Nu jäklar!

Det gick fort att höra klart på "Mitt rätta jag". Dels var den inte så lång och dels så har den varit med mig mycket på promenader och trädgårdsarbete. Tyckte ju att den började rätt bra men sen blev det lite för mycket av samma vara. Den får en 3:a

Nu är nästa bok redan på gång.


Har försökt med denna en gång tidigare men då blev det något tokigt när jag la in den i datorn/spelaren men nu verkar det funka.

Jonas Wahl är framgångsrik advokat. Han har en stark och vacker fru, fina barn och ett i varje detalj designat hus. Jonas karriär har tagit ordentlig fart och han har fått ett erbjudande från TV att kommentera en traffickingrättegång som dominerar Sveriges nyhetsbevakning. Vad ingen vet är att han spelar ett mycket högt spel i medias strålkastarljus.
Hustrun Rebecca hanterar sin chefsposition på TV perfekt och borde kunna luta sig tillbaka då barnen mår bra och alla berömmer henne för deras vackra hus. Men det finns en krypande känsla av att allt inte står rätt till och Rebecca undrar ofta vad Jonas gör alla kvällar han jobbar över. Men hon är en kvinna som har gjort förnekelsen till en konst och som ständigt putsar på familjens fasad, utåt sett en lyckad yrkeskvinna, mor och maka, men inombords växer tvivlen kring livet och äktenskapet.
Samtidigt utvecklas deras 14-åriga dotter Emma snabbt och hennes begynnande sexualitet pockar på. Emma lockas och skräms av sina egna fantasier och omvärldens reaktioner. Skammen bränner, men vem är det egentligen som är skamligt?
Smuts är en spänningsroman och ett starkt familjedrama som landar mitt i debatten om sexköp och trafficking. Det är en skarp skildring av en värld där mäns rätt till kvinnors kroppar står över allt annat och där domstolarna väljer att titta åt ett annat håll.